Min senaste tavla i akryl och kol på en bets och färggrundad playwoodskiva. Tavlans mått: 120 x 68,5 cm. Jag har valt att posta den under titeln ”Barmhärtighet” varför? har tyvärr ingen bättre förklaring på, mer än att det var en självklar och återkommande känsla för motivet som infann sig flera gånger under målandets gång.
Jag måste få be om ursäkt eller åtminstone försöka tillrättalägga mitt klumpiga sätt att uttrycka mig.
Bland mina senaste alster finns en tavla med namnet ”Same stripes diffrent species” Där jag förklara tavlans innebörd med att vi trots olikheter ändå är lika och att en mor kan förstå en annan mor osv.
Jag hyser en stor beundran för journalisten och skribenten Mustafa Can. Att höra han berätta om människor får mig alltid att komma i kontakt med en större och djupare dimension i vad det innebär att vara människa och medmänniska.
Häromdagen så lyssnade jag på en repris från hans sommarprat i radio 2003. Programmet handlar om hans mamma. Jag har lyssnade på sändningen även då men uppmärksammade inte innehållet på det sätt som jag tog mig till det nu. (kanske för att jag då var något yngre och naivare inställd till livet.)
Han berättar om sin mor, en kvinna så stark och med en sådan känslobred levnadshistoria som jag långt ifrån kan föreställa mig att genomleva. Jag lyssnade även häromdagen på Korrespondent Teres Cristianssons sommarprogram om flickan utan ansikte och om flera andra flickor och kvinnors öden i krigets mörker.
Jag känner mig efter att ha lyssnat och gråtit mig igenom programmen som den största idiot och ytligaste människan på jorden. Hur kan jag skriva att jag som mor till tre friska och mätta barn i en västerländsk trygghet kan förstå en annan mor i dessa fall. Även om jag i mitt hjärta lider och gråter med dessa kvinnor när jag hör berättas om dem. Så kan jag aldrig förstå eller sätta mig in i de paniksituationer som uppstår när deras moderskap våldförs och blöder ut i deras händer. Jag kommer aldrig att kunna förstå eller ta på dessa känslor så djupt belägna i sorg och förtvivlan. Eller jag hoppas att jag aldrig kommer i närheten av dem. Så nej jag kan inte förstå en annan mor/ syster eller dotter i dessa fall. Det ända jag kan förstå är hur innerlig känslan är i att älska sitt barn.
Jag har sedan två år tillbaka tillverkat några marionett dockor, men det var över ett år sedan som jag tillverkade den senaste. Projektet har fått vila av olika anledningar men mina tankar har för den sakens skull inte vilat från att vidare utveckla dessa dockor. Under fliken marionetter finne ni två av dem och jag ska inom kort lägga in de andra med bättre bild kvalitet.
Men så för en vecka sedan så började jag knåda på dockleran igen mest för att jag ville testa en lösning som jag gått och klurat på som skulle förbättra dockornas ledfunktion. det resulterade i att jag började tillverka en mindre docka som är gummibandsledad och inte är beroende av att hänga uppbunden i snören. En helt annan typ av docka alltså.
Denna process är så underbar och rolig att vara i, så jag vill försöka bjuda med mig lite av den här på bloggen för skapande kreativitet.
Dock leran är mjuk och smidig att jobba med när den värmts upp av handvärmen och leran går att härda i vanlig ugn i 130 grader.
Det är helt fantastiskt att få ge materialet en form och än mer fantastiskt när karaktären på dockan införlivas då den målas och den får en blick och lite rodnad.
Nu har hon fått både hår och underkläder. Håret r gjort av mohärgarn (osäker på hur det både stavas och uttalas) som jag vävt på ett tylltyg som jag sedan limmat på dockans huvud. Hon har fått en medeltida frisyr av flätor som lagt omlott uppe på hennes huvud. Underbyxorna har jag sytt av ett broderat kantband.
Med denna docka har jag tagit tillverkningen något längre än med marionetterna. Jag vill ge henne en jordnära karaktär. Därför har jag experimenterat med naturfärgning av tyg som jag sedan tänker sy hennes kläder av.
Resultatet som ni ser är tyg färgat av kokt rödbeta, rivna rödbetor, gurkmeja, björklöv, strandkål, aska, gröna och svarta teblad, lökskal och mörka bär så som björnbär, blåbär och svarta vinbär.
Forsättning följer så tills dess inspirera och inspireras.
Jag har valt att förändra hur och var jag väljer att lägga in det senaste som jag vill presentera. Istället för att placera in målningarna under mina senaste alster så kommer jag likt annat lägga in dem löpande här som nya inlägg.
Så till min senaste målning i Akryl där jag ville fånga det tysta och karga landskapet som berörde mig djupt rogivande när jag och min sambo vandrade i Islands höglands landskap för några år sedan. Flickan som rider på myskoxen är målad efter ett fotografi av min dotter och jag ville fånga hennes blick som en bekräftelse på denna tystnad. myskoxen vet jag inte riktigt varför jag har valt mer än den självklara anledningen att den så tydligt fanns med när jag fick min först vision av motivet. Kanske den hela tiden funnits där som en bekräftelse på att detta landskap i sin ur kraft och tystnad känns tryggt och orubbligt.
Jag har valt att döpa tavlan till ”And then there was silence”
Kortfattat om hur tystnad så tyst att du bara hör vinden är något så saknat och avlägset från hur vi lever vår vardag. Kanske målade jag denna tavla för att i landskapet och i hennes blick stilla min längtan efter denna tystnad som jag upplever att bara naturen kan ge oss.
Tavlan är målad i Akryl, blyerts och kol på en trä skiva som jag har förbehandlat med tjära och träolja en tid innan. När oljan och tjäran har torkat in så har jag grund målat skivan tunt med vit färg. Jag har inte täckt skivan utan låtit träet bryta igenom i bakgrunden för att ge en ärgad och ruffig känsla på materialet.
Tavlans mått är 120cm x 240cm
Så föds en idé, det går upp en glimt, en iver och motivet tar form. Ett lugn infinner sig och tanken gror långsamt fram med ett välbehag. Tiden går, dagar, veckor och ibland även månader. Motivet består oförändrat och oförglömligt. Det är nu självklart att motivet måste förverkligas.
Materialet införskaffas, grundmålas och får vänta i eftertänksam begrundan. Stegvis tar tanken mig genom en kommande process av penndrag, linjer och kulörer. Tonen sätts och prövas i tanken.
Pennan sätts så mot den grundmålade skivan, det suddas och linjer läggs om och om igen, med yviga drag positioneras mitt motiv. En ny vila, en ny väntan. Ivern finns där, iver av att äntligen vara nära ett förlossningsskede och en eufori av några dagar i symbiotisk rörelse med motiv och material.
Färgen läggs upp, penslar väljs ut, lamporna tänds och ljuset riktas. Lager av vatten och färg läggs på, stora och kort drag alterneras.
De första timmarna har gått, den första färgen har lagts på. motivet har börjat att förverkligas. Den första känslan är satt och jag mår fantastiskt. Nu vet jag att jag kommer att lyckas.
Vad är det att finna en stil, en stil att identifiera sig med. vad är en stil? och i vilken stil ska jag benämna min konst som? Som studerande inom konstvetenskap översköljs jag av stilbegrepp och genrer som bara blir fler och fler ju närmre min samtid jag kommer. För mig är det ett sätt att kategorisera och följa konstens utveckling, ett sätt att underlätta och förklara mitt arbete inom konstvetenskapen. Stilarna är egentligen om man talar om konststil som identifiering av konstnär med sitt verk lika många som det finns skapande individer. Så om någon frågar om vad det är för stil som jag målar i så finns det inget belåtande svar för dennes öron. Min stil är en avbild av mina reflektioner i färg och kan egentligen bara med sitt visuella ändamål förklaras.
Denna blogg eller snarare plattform är ett avstamp och en samlingsplats för det som produceras under den kreativa processen när jag skapar. Den är tänkt som en öppen tankeverkstad där reflektion och eftertanke kring inspiration, kreativitet och motiv vädras. Jag har med tiden som jag målat kommit underfund med att mina motiv allt oftare vill dra åt ett håll som har med just eftertanke att göra, utan att för den sakens skull skrika det rakt ut i ansiktet på mig . Etnolog hjärtat och hjärnan inom mig vill gärna kliva ett steg åtsidan för att bättre kunna observera och analysera vad jag som människa är kulturellt delaktig i. Kort och gott vad det innebär att vara människa.
Jag tror att min konst och mina motiv som allt oftare byggs upp av mina samhällskritiska ögon är resultatet av den vy jag ser när jag klivit åt sidan. De är min eftertanke i bild med andra ord.
Plattformen kommer inte på grund av detta bli ett samhällskritiskt fönster utan konst och kreativitet är så mycket mer för mig. Plattformen kommer även att handla om det rena, vackra, kreativitet och inspiration som inte kräver kritisk analys utan är tillför att avsmakas och njutas i all sin enkelhet delikat plockade ur verkligheten.
Inspiration behöver inte vara skitigt och uppgrävt ur jorden med blod svett och tårar för att förmedla något. Utan finns i så oändligt mycket för att tilltala en annan i konsten att leva och skapa.
Bild med andra ord 